MissRenni

Älskar den här staden, min hemstad! Det går inte att beskriva med ord känslan när vi kör förbi Zenica skylten och kör in i staden. När hjärtat bultar, tårarna rinner nedför  kinderna och det knyter sig i magen. Det är en känsla av både sorg och glädje. Glädjen att återigen vara där och sorgen över att veta att tre veckor kommer gå snabbt och snart får vi åka hem igen. Jag har besökt många fina städer men det finns ingen plats på jorden som berör mig på samma sätt som Zenica. Människorna, byggnaderna, floden, parkerna, alla cafér, skolorna som jag gått på, områden där vi har bott och t.o.m. den äckliga gruvan, allt sitter djupt rotat i hjärtat på mig och kommer aldrig någonsin ALDRIG försvinna. Här finns katolska kyrkor, en synagoga, ortodoxa kyrkor och moskeer. Allt i en stad. Allt är inte som det en gång har varit, spåren efter kriget finns kvar, många vänner har flyttat och kommer antagligen aldrig tillbaka, min mormor och morfar finns inte kvar och inte heller farmor och farfar och vi har ingen egen bostad där längre. Men Zenica kommer ändå föralltid vara min finaste hemstad! <3

Hittade gamla vykort från 70-talet. Nostalgi!

Avslutar med den här underbara bilden och låter bilden tala för sig själv! :)