Mamma ringde igår kväll och berättade att hennes kusin dött i strupcancer. Mammas kusin, vår kusin en nära vän till vår familj och till vår släkt. En underbar man. Världens snällaste. Alltid glad, ställde alltid upp och hjälpte till. Fanns alltid där när man behövde honom. Han var en sån person som skulle kunna ge bort sin sista brödbit till sin värsta fiende. Han jobbade hela sitt liv på posten. Alla visste vem Zoran P var och alla tyckte om honom. Att han nu är borta har kommit som en stor chock för alla. Ingen visste om att han var sjuk. Möjligtvis hans fru. Vi andra anade ingenting. Förra veckan satt jag och mamma och tittade på ett foto av Zoran på facebook och mamma tyckte att han såg väldigt mager ut, som att han var sjuk. Hon ringde min morbror och frågade om han visste något, men han visste inget och sa att Zoran mådde bra. I söndags var han i kyrkan som vanligt, stod och pratade med folk utanför kyrkan efter gudstjänsten. När han kom hem mådde han dåligt och på vägen till sjukhuset dog han. Folk är chockade och kan inte förstå att han är borta.
Det här är hemskt. Varför han? Varför nu? Varför är det alltid dom snällaste människorna som får lämna jorden alldeles för tidigt. Det här är så jävla orättvist! Jag kan inte sluta tänka på honom. tårarna kommer av sig själva. I ena stunden är det happy tears i andra stunden är jag så arg och ledsen. Varför varför varför!!?
Begravningen är redan imorgon. Idag väntar de på att hans barn och syskon som är utspridda runt om i Europa ska komma hem. Han var en omtyckt man och halva Zenica kommer gå på hans begravning. I sådana här stunder är det som jobbigast att vi bor så långt bort från alla. Livet är så orättvist!
Vi kommer sakna dig! ♥
1952-2013 †
Pocivaj u miru Bozjem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar