Har varit med familjen hela dagen. Hjälpt de förbereda allt inför resan. Gjort ciabbata smörgåsar med prosciutto och brieost så de har lite o äta under resan. Jag och Emma fixade marrängtårta till fikat och sen hjälpte jag henne att packa. Imorgon bilar mamma, pappa, Emma och min kusin till Bosnien. Kvar i Sverige är bara jag och Ivan! Heelt ensamma i detta avlånga land! :( Det har känts väldigt tungt i flera dagar, och tyngre och tyngre ju närmare den här dagen har kommit. Det känns väldigt tungt att jag inte följer med, att jag i år inte kommer att träffa alla mina nära och kära som jag saknar nåt så enormt!! :´( Jag har kämpat hela dagen för att inte börja gråta men nu orkar jag inte hålla tillbaka det! Jag vill också följa med! Jag vill krama om alla! Jag vill till min stad där mitt hjärta finns! Jag vill uppleva den där känslan när vi kör in i Zenica, det blir helt tyst i bilen, hjärtat börjar slå extra hårt, det knyter sig i magen och tårarna börjar spruta ut av lycka på alla oss! När vi sedan kör till vår stadsdel och man sitter på helspänn i bilen och glor ut i hopp om att se någon man känner. När vi sedan kör fram till min farbrors hus och knappt hinner knäppa upp bilbältet innan man hoppat ut ur bilen och slänger sig om halsen på honom! Att träffa min farbror och min faster, sitta utanför deras hus och fika, grilla, sjunga och umgås! Att träffa min morbror, mina kusiner och deras söta barn. Att träffa lilla Victoria som inte ens är en månad gammal! Lilla söta bebis <3! Jag vill ha allt det där NU! På facebook är det bara statusar från folk som är på väg till Bosnien. Bilder på resväskor, autbahn i Tyskland och en massa bilder från folk som står i Danmark och väntar på TT Line. Ooooh!!!! Jag saknar inte själva bilresan ner och jag saknar inte den dagen då vi ska åka tillbaka hem till Sverige, säga hejdå till alla och gråta hela vägen ut ur Bosnien. MEN jag saknar vistelsen där!
Jag undrar väldigt ofta hur mitt liv hade sett ut om vi inte hade flytt till Sverige? Hade jag varit lika fäst vid staden och vid mina släktingar som jag är idag? Jag undrar även om den här saknade någonsin kommer att stillas? Eller kommer jag sitta och må såhär dåligt varje juli månad varje år i all evighet!?
Jag älskar er alla i Zenica och i Ljubuski jättemycket!!!!!!!!
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar